17.9.2020

A Ab hade gjort fyra föravtal med utlandsspelare om att dessa skulle spela i A Ab:s lag under två eller tre spelperioder. Enligt föravtalet hade A Ab betalat utlandsspelarna undertecknandearvoden. Arvodena skulle återbetalas till A Ab ifall föravtalet hade förfallit på grund av att spelarna brukat sin föravtalsenliga rätt att inom en given tidsfrist göra spelaravtal till en annan serie. I föravtalen hade avtalats om en nettolöneprincip enligt vilken bolaget skötte utlandsspelarnas skattebetalningar. Bolaget hade ansett att spelarna vid tidpunkten för utbetalningen av undertecknandearvodena som begränsat skattskyldiga och till staten betalat enligt undertecknandearvodena uträknade belopp som motsvarade 15 procent i källskatt.

Utlandsspelarna hade sedermera spelat i A Ab:s lag och de hade blivit allmänt skattskyldiga i Finland. Bolaget hade gällande två föravtal betalat utlandsspelarna som undertecknandearvode och som lön för första spelperioden en motsvarande summa som bolaget hade betalat spelarna i lön för den andra spelperioden. Också gällande de två andra föravtalen hade bolaget betalat en avsevärt lägre lön åt utlandsspelarna för den första spelperioden jämfört med de senare spelperioderna. Bolaget hade ytterligare gällande alla föravtal under den första spelperioden betalat penninglön endast under en del av perioden. Under de följande perioderna har penninglönen utbetalats månatligen med undantag för sommarmånaderna.

I A Ab:s skatterevisionsberättelse ansågs att undertecknandearvodena de facto hade utgjort lön enligt 13 § i förskottsuppbördslagen för spel i Finland och att de utbetalats som prestationer med 15 procents källskatt i syfte att undgå den högre skatteprocenten för allmänt skattskyldiga. Bolaget hade debiterats de obetalda förskottsinnehållningarna jämte skattehöjningar. I besluten hade 28 § i lagen om beskattningsförfarande inte nämnts som tillämpad rättsregel.

Högsta förvaltningsdomstolen beaktade i ärendet den sammanlagda summan av de utbetalda undertecknandearvodena och penninglönen för de första spelperioderna som hade betalats åt utlandsspelarna. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att undertecknandearvodena gällande alla fyra föravtal till sitt hela belopp utgjorde sagda utlandsspelares nettolön för de första spelperioderna. Undertecknandearvodena riktade sig till sådan personlig verksamhet som spelarna idkat under sin vistelse i Finland som allmänt skattskyldiga. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg därför att undertecknandearvodena utgjorde en del av den lön utlandsspelarna erhållit under den tid de varit allmänt skattskyldiga i Finland. Följaktligen borde bolaget i stället för att betala källskatt på arvodena, ha verkställt förskottsinnehållning. Eftersom 13 § i förskottsuppbördslagen tillämpas på varje slag av lön som fås i arbetsförhållande kunde debiteringen ske enligt nämnda bestämmelse och i ärendet skulle inte ges betydelse åt det att 28 § i lagen om beskattningsförfarande inte uppgetts som rättsregel vid förfarandet. Åren 2012 och 2014.

Förskottsuppbördslagen 9 § 1 mom., 13 § 1 mom. 1 punkten, 38 § 1 mom. (516/2010) och 44 § 1 mom. (516/2010)

Inkomstskattelagen 9 § 1 mom. och 4 mom. samt 10 § 4 b punkten

Lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst 1 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Hannele Ranta-Lassila, Vesa-Pekka Nuotio, Anne Nenonen, Tero Leskinen och Joni Heliskoski. Föredragande Jarkko Kyllönen.